Om att ta den tid man behöver för att bli frisk

Vet ni vad som är jobbigt? Att vara en ateist med en lutherans nedärvda inställning till arbete. Man får de sämsta bitarna av två världar.

Ni vet, den där attityden då man helst väntar till veckoslutet eller jullovet med att bli förkyld, och då man alltid känner sig lite skyldig då läkaren säger åt en att varva ned och ”håll dig hemma för nu skriver jag ut sjukledighet åt dig”.

För tre veckor sedan sade min läkare exakt det här åt mig, tre veckor skrev han ut sjukledighet åt mig, och min första instinkt var att ”jamen jag håller väl ledigt en vecka och ser hur det känns sedan, oftast är man ju helt i okej jobbskick efter en vecka”.

Men sedan, i något skede, slog det mig att tänk om jag skulle ta läkaren på orden den här gången och verkligen tillåta mig själv att inte bara vara sjuk, utan att ta den tid som behövs för att faktiskt bli frisk?

Så jag gjorde just precis det. Jag höll sjukledigt i exakt de tre veckor som läkaren skrev ut. Jag tillät mig själv att vara en konvalescent, fullt ut och för en gångs skull utan att ha dåligt samvete för det.

Och jag skäms inte heller för att säga att det kändes jäkla bra! Till den grad att jag faktiskt blev frisk, inte bara så där i halvkondis som man ofta är då man intalar sig att ”nu var det slutslappat för kom igen nu, jag är säkert i skick att återgå till jobbet”.

Jag har nu jobbat i ett par dagar sedan sjukledigheten tog slut, och det är helt otroligt vad mycket smidigare tanken löper och den kreativa ådran bultar då man för en gångs skull på riktigt har tillåtit sin kropp att hela sig.

Sarkoidosen, mitt kära lilla gissel, har lugnat ned sig tack vare kortisonet, hostan är borta, ingen feber har jag längre och framför allt, den bottenlösa, blytunga tröttheten som hör till symptomen, den har också försvunnit. Det känns bra nu, kort sagt.

Det är någonting som man lätt glömmer, att man är en betydligt värdefullare arbetstagare då man jobbar med 100% kapacitet, jämfört med då man hankar sig fram på, säg nu 70-80%, tänkandes att ”om jag bara klarar mig fram till lördagen…”

Så där som jag gick på för ett drygt år sedan, till exempel. Vintern och våren 2016, strax innan jag fick min diagnos. Då gjorde jag just exakt det där klassiska misstaget. Knegade på trots att jag inte kände mig ens halvbra. för ”äh, kom igen nu, nog fixar jag det här och snart är det lördag.”

Lite samma mönster halkade jag in i nu i våras också. Och så fick jag mitt återfall, surprise surprise.

Med den följden att den akuta fasen av sarkoidosen sannolikt blev bara djupare och längre (och jag fick rytmstörning i hjärtat också i fjol) med förlängd konvalescenstid som följd.

Och inte ens då, efter min första akuta fas i fjol, tillät jag kroppen att hela sig i lugn och ro, utan jag kastade mig huvudstupa in i trettioelva sorters arbete så fort jag kände mig ens sisådär i skick.

Men det blir ju inte bra på det viset. Det blir det aldrig. Det jobb man de facto lyckas prestera i halvkondis är ju på riktigt bara bajs jämfört med då man på riktigt är på hugget, när man har låtit kroppen hämta sig enligt läkarens order.

Summa summarum, man gör absolut ingen någon tjänst genom att låtsas vara i skick då man inte är det, varken sig själv eller sin arbetsgivare. Inte tar de in fotbollspelare på plan heller då de hostar och haltar ens lite, varför skulle vi kontorsjobbare och kreativa branschens donare vara ett undantag?

Nu gäller det bara att komma ihåg den här känslan också i fortsättningen. Så kanske det inte ens blir någon mer sjukledighet på ett tag.

 

 

Sega tuggor för välfärdssamhällets asgamar

Av alla konfekter som det är möjligt att snuva folk på är jämlikheten sannolikt den svåraste att komma undan med.

Det är enklare att få ett folk som inte vet om någonting bättre att acceptera sin lott. Amerikanerna har aldrig känt till sann jämlikhet. Ryssarna ännu mindre. Britterna, tja, inte riktigt de heller.

Därför är det möjligt att sälja det orättvisa status quo till dem som någonting gudagivet, någonting som alltid har varit och alltid kommer att vara. ”Whoever said life would be fair?”

Finland däremot, här är läget ett lite annat. Nedmonterandet av jämlikheten och välfärdssamhället kommer att kräva lite extra kreativa finter av termiterna som gnager på dem.

De kommer inte att vika en tum eller tveka en sekund, men de kommer att få jobba lite extra för att nå sitt mål.

Dels på grund av vår besvärliga grundlag som slänger upp hinder för privatiserarna, men också uttryckligen för att folk minns hur det var när saker och ting var helt okej för väldigt många i Finland. Inte bara för dem som hade det bra från början.

Vi minns hur det var när allas barn, oavsett socialklassen de föddes till, kunde skaffa sig en högklassig utbildning ända upp till universitetsnivån.

Vi minns hur det var när alla, eller åtminstone schysst många, kunde få sig en högklassig vård då de blev sjuka, utan att behöva ruinera sig i processen.

Vi minns hur det var när åldringar kunde förvänta sig en värdig behandling på ålderns höst, med närande föda och utan liggsår. Återigen, oberoende av förmögenhet eller brist på sådan.

Vi minns Arvo Ylppö och allt som han stod för. Vi minns moderskapsförpackningen. Vi minns dagvården som alla fick ta del av. Alla.

Det var ett modigt, nästan skamlöst ambitiöst socialt experiment som största delen av världen aldrig ens fick höra om. Den nordiska välfärdsmodellen. Folkhemmet.

Det hade antagligen aldrig ens gått att genomföra utan de två världskrigen och det därpå följande kalla kriget som höll världen upptagen med att slåss och efteråt gjorde även de ogina, själviska krafterna så krigströtta och upptagna med att återfå fattningen, att man inte hann notera vad sossarna och deras vänner här uppe i norr höll på med. Ett farligt, farligt experiment.

Lika för alla. Huj!

Jag menar, i eftertankens kranka blekhet borde man ju ha varit kvickare att reagera. Med tanke på vad den franska revolutionen lärde oss. Må så vara att den inte riktigt lyckades nå hela vägen med sitt liberté, égalité, fraternité, men den fick hur som helst folk att haja till, att tänka på hur det kunde vara. I den bästa av världar.

Mer än tvåhundra år efter den franska revolutionen har fransoserna, och väldigt många andra, ännu heller inte kunnat släppa den där envisa, sega drömmen. Det gör dem notoriskt bångstyriga, oförutsägbara och svåra att regera över. Än i denna dag.

Det sätter inte bara griller i huvudet på fransoserna själva, det utgör ett farligt prejudikat för den omgivande världen. Inte att undra på att de amerikanska republikanerna längs med åren har gjort fransmännen till sitt speciella hatobjekt, så till den grad att de i något skede försökte döpa om french fries till det ironiskt klingande freedom fries.

”Freedom’s just another word for nothing left to lose…”

Tur för världens marknadshökar och rupertmurdochar då att vi här i Norden med våra farliga idéer om social jämlikhet alltid har varit så avsides. Annars hade de sannolikt varit tvungna att atombomba oss i något skede, för att hindra att smittan sprids.

Nu tror de sannolikt att det räcker med att tillämpa samma strategi som har visat sig fungera utomordentligt väl annorstädes: skylla på invandrarna. Bussa medel- och arbetarklassen på dem som har det ännu svårare.

Se till att etablera populist- och missnöjespartier som pekar på invandrarna, flyktingarna och övriga minoriteter och därmed drar bort uppmärksamheten från dem som på riktigt stjäl samhällets bordssilver.

Se till att ständigt och outtröttligt misstänkliggöra och stämpla dem som kommer med invändningar. Hitta på kreativa nya skällsord åt dem. Suvakki, rödgrön bubbla, PK, ofosterländska, ääripäät, mädättäjät.

Som det brukar vara i krig och kärlek är det här en fajt där inga grepp är för smutsiga. Men det är helt förståeligt, för insatserna är enorma.

Utmaningen är helt enorm.

Som sagt, vi hann få en glimt av hur det kunde vara. Vi hann uppleva hur det var när det var helt okej för det flesta. Inte perfekt, men det är det aldrig. Men vi fick blodad tand för jämlikhet. Och det är inte helt lätt att banka någonting sådant ur folk. Att få dem att glömma det som de själva har sett och upplevt.

Det är inte helt lätt för marknadspartiernas och deras sponsorers spinndoktorer att leta fram och gräva ned eller misskreditera all forskning som ger svart på vitt om att experimentet fungerade.

Minskade inkomstklyftor gav på riktigt ett starkare, mer livskraftigt samhälle på alla vis. Industrin fick en högt utbildad, frisk, smart och konkurrenskraftig population att rekrytera personal från. De fick en köpstark kundbas för sina produkter. Det var på riktigt win-win för alla.

Det är förresten inte som om det här skulle vara någonting nytt. Ärkekapitalisten själv, Henry Ford, det löpande bandets fader, insåg att om han fördubblade de anställdas löner så kommer fabriksdonarna att kunna köpa dubbelt så många nya Ford-bilar, vilket får familjen Fords vinster att skjuta i höjden och aktieägarna att skratta hela vägen till banken.

Vilket också skedde, all of the above.

Det funkade i Finland också. Vi kanske inte hade värst många superkrösusar med på Fortunes lista över miljardärer, och det var inte så värst spännande här, det var byråkratiskt och grått. Men som sagt, folk hade det på det hela taget helt okej.

Utlänningar från hela världen kom hit och tog selfies med chefskapet för vår utbildningsstyrelse och sade ooh och aah åt våra skolor där maten ingick i paketet, läraren var respekterad och motiverad och tjejer och killar oavsett social bakgrund fick samma start i livet. Och de Pisa-resultaten!

Det må inte ha stått Porschen och Cadillacar på varje garageuppfart i Finland, men det fanns banker, postkontor och sjukvård inom promenadavstånd från de flesta. I något skede.

Och alltid var det någon som lyckades få loss kosing nog för en Volvo eller en Audi. Det var inte som att det helt och hållet saknades chanser för dem som ville ha lite extra krydda på tillvaron.

Kort sagt, det funkade hyfsat väl. Farligt väl.

För nu blir det sedan desto svårare att montera ned det hela. Det räcker inte längre med den vid det här laget bekanta jargongen som vi har mjukats upp med de senaste åren, ”vi måste acceptera vidgade inkomstklyftor”, ”vi har inte råd”, ”ökad valfrihet” etc.

Det kommer att kräva extra hårda tag. I något skede borde vi få etablerat någon form av Fox News-motsvarighet i Finland för att spinncirkusen ska ha en chans att gå upp i varv ordentligt. MV-lehti och de övriga fejkmedia har inte riktigt haft den genomslagskraft man hoppades på.

Men också det här är jobbigt eftersom folk här hör till de mest belästa i världen och de har lärt sig att lita på sin public service-media.

Och som sagt, när det kommer till kritan så kommer folk alltid att ha ett historiskt facit att jämföra sin egen verklighet med. Och då finns alltid risken att de lägger ihop två och två. Att ”hetkinen nyt!…”

Det är inget hinder i det långa loppet, men det gör jobbet så mycket svårare och dyrare och tuggorna så mycket segare för de kretsande hajarna.

 

Släng er i väggen, nejsägare och gnällspikar!

Simon Elo: ”Vi är lite som Emmanuel Macrons rörelse, vi utbrytare från sannfinländarna.”

Nej, Simon. Det är ni inte alls. Ni är inte ens i samma galax som Macron.

Ser du Simon, så här är det: Emmanuel Macron har blivit ett fenomen och en superframgång främst tack vare en sak. Han är inte så jävla negativ hela tiden.

Emmanuel Macron sitter inte och gnäller jämnt och ständigt. Hans standardsvar på allting är inte NON! Han tycker att vi ska omfamna EU, miljön, invandringen, klimatet, you name it, och göra det bästa vi kan med det.

Jag känner inte Emmanuel Macron desto bättre, men han ter sig som en man som förstår att njuta av livet. Han är den där sortens typ som jag föreställer mig att skulle uppfinna surfbrädan om den inte redan var uppfunnen. Eller bean bag-stolen.

Eller avdela ett par miljoner av statsbudgeten åt någon annan för att uppfinna surfbrädan. Eller bean bag-stolen.

Du, Simon Elo, ter dig som en man som antingen hade för lite eller för mycket sand i sandlådan som barn. Som antingen fick för få eller för många kramar. Jag gissar på det första alternativet i bägge fallen.

Ni är bägge två thirtysomethings, du och Macron. Hur i hela helsefyr kom du att bli en sådan sur gammal gubbe? Ett babyface som du, dessutom! Hur beter man sig för att bli så där?

Kort sagt, Simon, för att citera sergeant Hartman i Full Metal Jacket: What is your major malfunction?

Samma fråga kunde jag ställa till en stor del av hela den yngre generationen. Åttio- och nittiotalisterna. Vad tusan hände med er? Varför tycks ni formligen slåss om vem som är konservativare och surare?

Var det den berömda laman på nittiotalet som blev till cementen i er sandlåda? Eller hade ni citronsaft i nappflaskan?

Här inser jag förresten att jag behöver backa ett par steg. Jag kallade er konservativa. Men det är ju inte riktigt sant.

Jag menar, jag betraktar mig själv som konservativ i själ och hjärta. I den bemärkelsen att jag anser att lagar inte ska gå att ändra på alltför lätt. Speciellt grundlagen ska vara nästan omöjlig att rucka på, men bara nästan.

Förändring för förändringens skull är inte nödvändigtvis en god idé. Hellre skynda långsamt än att kasta sig huvudstupa in i reformer som varken har huvud eller fötter.

Kort sagt: sakta i backarna är bra. If it ain’t broke, don’t fix it.

Se där, jag sade det rakt ut: jag är konservativ. Jag har kommit ut ur skåpet. Hej mamma!

Men ni, Simon Elo, Laura Huhtasaari, Sebastian Tynkkynen (på tal om major malfunction), Olli Immonen och ni andra surpuppor, ni är inte konservativa, ni är radikala. Radikala nejsägare och hatare. Och det är en stor skillnad där. Enorm.

Dels så skyller jag ju på min egen yrkesgrupp. Ni är inte så fullständigt dominerande i samhället som det verkar vid första anblick, det är vi journalister som har valt att ge er oproportionerligt stort utrymme i spalterna.

Det tycks helt enkelt vara så mycket mer mediasexighet och attityd i lillgamla gnällspikar och nejsägare än i glada världsförbättrare. Good news is no news.

Apropå det: världsförbättrare. Ni har tammetusan lyckats ge även det ordet en negativ klang. Jussi Halla-aho använder det som ett skällsord. Han spottar var gång han säger det.

Det är ju tammefan inte klokt!

Sedan när blev det någonting negativt att försöka göra världen till en lite bättre plats? I vilket skede blev det förenat med skam att försöka hjälpa andra som har det sämre ställt?

Sedan när blev man puckad, naiv och bakom flötet för att man ville göra någonting för miljön, för klimatet? Tror ni på riktigt att vi ens har något val där?

Eller för de äldre?

För de sjuka och utslagna? För dem av er egen åldersgrupp som inte hade turen att bli draftade direkt från högstadiet till Perus-jugends politiska broilerakademi?

Förklara för mig hur det kommer sig att det blev nolo att tycka att själva välfärdssamhället är en god idé? Var det eran Mestari som sade det åt er eller kom ni på det riktigt själva?

Men kanske det är så här det alltid har varit. Kanske den unga generationen har ett naturligt behov att behöva bräcka sina föräldrar i konservatism, eller i det här fallet radikal pessimism.

Vid närmare eftertanke så var jag nog själv en aning sådan som artonåring. Röstade på Harri Holkeri i mitt första presidentval. Eller snarare på Hjallis Harkimo som var hans elektor.

Kanske snarare av den orsaken att världsomseglaren Hjallis var min idol än att jag skulle ha diggat samlingspartisten Holkeri desto mer.

Men jag minns nog att också jag gick omkring och tänkte sådana där smått socialdarwinistiska saker som att fattigdom och alkoholism är folks eget fel; varför ska mina skattepengar från mitt sommarjobb på Olssons plantskola bekosta er livsstil (när jag kunde köpa ett rally-avgasrör till min Corolla ’78 för fyrken)?

Nämnde jag att jag växte upp i Grankulla? Det förklarar delvis det här tänkandet, det motsvarar lite att bli tappad på golvet med huvet före i förlossningssalen. Tre gånger.

Men så hade jag ju också en mamma som var socialarbetare. Och man måste väl göra uppror på något sätt, antar jag.

Å andra sidan, inte minns jag att de av mina klasskompisar som kom från pappa betalar-familjer skulle ha gjort uppror genom att bli helt sjukt vänster, så där som när Nalle Wahlroos var ung.

De for nog alla snällt till Hanken vad jag minns.

Men kanske ungdomens revolt inte nödvändigtvis handlar om att vara annorlunda än mammas och pappas generation. Kanske det räcker med att vara värre.

Vad vet jag.

Jag vet bara att det här inte är det minsta skoj längre, hör du det, Simon Elo?

We are not amused.

 

Sakta i backarna, propellerhattar!

I det här skedet är ni säkert rätt så nöjda med er själva, eller hur?

Halla-aho, Huhtasaari, Eerola, Hakkarainen, vem ännu? Hur som helst, där satt den! Revolutionen, del 1.

Ni lyckades sno hela livsverket av en trött och överviktig gammal populistfarbror som förvisso bara har sig själv att skylla för lillfingret han gav åt djävulen, men ändå, fyra unga slagsbultar mot en sliten gammal slugger. Kom igen nu!

Borde vi vara imponerade, eller?

Borde vi ta er på allvar när ni sitter där och hånler i direktsändning och upprepar ert mantra om att ”det finns en beställning på ett riktigt invandrarfientligt populistparti i Finland?”

Det skulle vara ni då, va?

Det skulle garantera er en fjärdedel av rösterna i följande val, när det än må inträffa?

Sakta i backarna!

Ser ni, det krävs lite mer än ni tror för att nå den verkliga framgången. Det krävs framför allt ett betydligt dummare folk än det som bor i Finland just nu. Det här är min fasta övertygelse.

En klok man sade en gång att ”man kan lura hela folket en del av tiden, och en del av folket hela tiden, men man kan inte lura hela folket hela tiden.”

Speciellt inte med den trupp av karnevalfreaks som ni nu har samlat.

På allvar, alltså, ta en titt på er själva. Titta noga och länge. Vilket är materialet ni har att jobba med?

• En kroniskt förbittrad, paranoid och folkskygg doktor i slaviska språk som har gått i charmskola hos mr. Burns från the Simpsons. Eller Gollum.

• Ett fyllo och en allround-bydåre som stjäl kyrksilver och lämnar sin dokumentportfölj efter sig på mc-klubbens efterfest. Får Matti Nykänen att te sig som en stormästare i schack i jämförelse.

• En Trump-trippande evolutions- och uppvärmningsförnekare som inte tycker att mänskliga rättigheter tillhör alla.

• En knäppgök som snortar kokain och tar attrapper i baken i bisarra musikvideor.

Det här kanske utgör ett dream team i verkligheten som ni bor i, men låt mig göra det fullständigt klart för er att ni är ganska ensamma på den planeten.

Låt mig också göra det fullständigt klart att Timo Soini trampade i klaveret. Han trodde att planeten Sannfinland alltid skulle kretsa i sin oföränderliga bana kring solen Soini.

Men han var inte fullständigt ute och cyklade i allt som han gjorde, inte till en början åtminstone. Ni hade inte haft något parti att göra maktkupp i om inte Soini hade gjort grovjobbet åt er.

Och grovjobb var precis vad det handlade om.

Till skillnad från den bittra cynikern Jussi Halla-aho som sitter i sin skrivkammare i Eira och sprutar galla på distans, gick Soini på riktigt ut bland folket. Han delade ut ballonger och plasthinkar i strilregnet. Han – urk – pussade bebisar på torget och hällde upp ärtsoppa åt Pihtiputaan mummo.

Det var på riktigt ett skitjobb. Inte att undra på att hans fysik började svika och hjärtat sade snap crackle pop. Men det gav utdelning.

Det må så vara att det här åtminstone delvis är ett förlegat sätt att jobba. Man kan nå ut till stora folkmassor numera utan att lyfta fingrarna från tangentbordet, men frågan är om det räcker för en Jytky III?

Svaret är nej.

Inte om man lämnar så mycket i övrigt att önska på alla de andra viktiga punkterna, som ni små hatiska propellerhattar gör.

Ser ni, också om vi låtsas att ni inte vore den politiska Jim Rose Circus Sideshow som ni är, att ni vore perfekta politiska svärmorsdrömmar…

…så måste ni ändå tro på någonting för att få folkmassorna bakom er på allvar. Soini, den nitiske katoliken, trodde till och med lite för mycket för sitt eget bästa, framför allt på sin egen fullträfflighet och orörbarhet.

Men han hade åtminstone i början en genuin passion för det han gjorde.

Soini trodde på riktigt att det fanns ett mål och en mening med det han gjorde. Kalla honom vad man vill, men cyniker var han åtminstone inte.

Han må ha begått de sju kardinalsynderna frekvent, åtminstone högmod och frosseri och säkert också girighet, men åtminstone – jag upprepar – trodde han genuint på någonting. Kanske till och med på den Lilla människan.

Som ateist borde jag ju ta med-ateisten Halla-aho i försvar, men vet ni vad – jag skulle ändå när det kommer till kritan hellre fastna i hissen tillsammans med Soini. Han må ha fel i huvet, men åtminstone är han underhållande. Och han tror på någonting.

Är det någonting som jag inte kan tåla så är det ateister som inte tror på någonting alls. Det finns miljontals saker att tro på här i livet utöver Gud.

Ni, Halla-aho och gänget, är bara fullkomligt nihilistiska och cyniska.

Ni bryr er inte om någonting innerst inne, ni är bara zombier som är fullständigt uppslukade av ert eget hat och er bitterhet.

Utom Teuvo Hakkarainen som bara har haft screensavern påslagen sedan ett antal årtionden.

Och jag vill påstå att folk genomskådar det här. Åtminstone en tillräckligt stor del av dem för att era drömmar om ännu en jytky-sequel kan komma att rinna ut i sanden.

Nämnde jag redan att ni har exakt noll karisma, varenda en av er, speciellt Halla-aho, där som Timo Soini hade flera lastbilsflak av den varan?

Om ni tror att ni ska kunna kompensera för alla dessa pinsamt uppenbara karaktärsbrister bara med ert frätande och allt genomträngande hat, så kommer ni att bli besvikna, har jag på känn.

Speciellt som ni med en enda, svepande rörelse lyckades reta upp inte bara Soini och hans inre krets utan alla de andra gamla idealisterna och vennamoiterna inom partiet.

Hade ni varit smarta så kunde ni ha fått dem att jobba för er och dra ut på torgen och gatorna i snöslasket och dela ut de där obligatoriska ballongerna och plasthinkarna inför nästa val.

För så är det att it’s a dirty job but somebody’s got to do it. Räkna inte ut behovet av hederligt gammalt fotarbete riktigt ännu, även om dess betydelse har minskat.

Men nej, ni räknar med att ert vitglödande hat mot invandrare, EU och allting som skiftar i rödgrönt ska bära er till en oundviklig seger i nästa val.

Som sagt, det kunde funka om ni inte vore så totalt befriade på allt det där som får folk att inte vilja örfila er. Ni är genuint skrämmande. Freakar där.

Men jag kan ju ha fel förstås. Det kan hända att ni sopar bordet fullständigt rent i nästa riksdagsval, när det än må bli aktuellt.

Det kan vara att jag överskattar folks intelligens lika gravt som ni underskattar den.

I så fall kvittar det. Alltsammans. Då är loppet kört för oss alla, då kan vi krypa in i ett hörn och dra vår sista suck. Då kan och vill jag inte vara med längre.

Nu måste jag sätta punkt för den här texten, för jag håller sakta men säkert på att sugas in i ett lika bittert och argt svart hål som det där ni sitter och hukar.

Det är inte en trevlig plats alls, och tills vidare tänker jag inte överge min tro på att folket kommer att genomskåda er till slut, de som inte redan har gjort det.

Hello darkness, my old friend…

Det var tanken som först dök upp i mitt huvud tidigare i dag då jag satt på läkarens mottagning och hörde domen: sarkoidosen är tillbaka i aktiv fas, och med större kraft än någonsin.

Simon & Garfunkels gamla låt the Sound of Silence. Den började omedelbart spela i mitt huvud. Och det lustiga med det här är att det inte hade någonting med min sjukdom att göra. Eller nå, sort of.

Mörkret som Simon & Garfunkels låt hänvisar till, det är hur som helst inte en metafor för droger eller ett kraschat förhållande eller galenskap eller något annat sådant. Det är på riktigt bara mörker.

Paul Simon hade som barn för vana att sitta hemma i badrummet med lyset släckt och sjunga. Det är det här mörkret som den berömda låten inleds med. Någonting bekant och tryggt, en gammal barndomsvän som i tystnaden lyssnar på hans sånger.

Mitt eget Sound of Silence kom inte ur ett badrum, utan ett vardagsrum i Grankulla en regnig sommardag för nästan fyrtio år sedan.

Jag var omkring tio då, det var en dag precis som den här. Samma ljus, samma duggregn, samma lummiga grönska. Samma stillhet.

Det var under sommarlovet, mamma och jag hade varit på stugan och vi kom hem till stan för att vattna blommorna och tömma postlådan.

Mamma hörde till Fazers Musics skivklubb på den tiden, eller vad den hette, man fick hur som helst hem en ny platta varje månad. Den här gången var det Simon & Garfunkels Greatest Hits. Någon av dem, det finns flera olika.

Jag hade aldrig hört Simon & Garfunkel förr, det var en helt ny bekantskap för mig. Men jag rev omslagsplasten från LP-skivan och lade den på vår gamla Philips-skivspelare.

The Sound of Silence klingade ut i det halvdunkla vardagsrummet. Det var en eftermiddag exakt som den här. Lite varmare, men annars precis som i dag.

Det är någonting speciellt med gråmulna, regniga, vindstilla sommardagar som jag har gillat allt sedan dess. De är så kravlösa. Man behöver inte göra allt det där som man är manad till då solen skiner. Simma, hoppa, klättra.

Man kan koppla av och sitta i soffhörnet med gott samvete och läsa Kalle Anka i det mjuka midsommarljuset som aldrig tycks ta slut, ett milt och skonsamt, diffust men alltigenom vänligt ljus.

Och man kan lyssna på musik.

And the vision that was planted in my brain
Still remains
Within the sound of silence

Det här är vad jag såg och hörde för min inre syn i dag när jag satt och hörde läkaren berätta det där som jag redan hade anat, och vad röntgen- och magnetbilderna och blodproverna nu bekräftade: jag är sjuk igen. Dags att ta det lugnt ett tag.

Hello darkness, my old friend.

Den gångna våren har varit brutal på alla fronter. En riktig åtta planeters konjunktion av Stuff Som Händer. Samtidigt. Vi behöver inte gå in på detaljerna, men det har varit hektiskt.

Mitt i allt detta åkte vi till Australien eftersom vi hade köpt biljetterna för nästan ett år sedan. Det kunde ha varit en välbehövlig break mitt i stormen, men på grund av storleken på kontinenten i kombination med den begränsade tiden blev det till en tiokamp av turism.

”Juosta pää kolmantena jalkana” är ett uttryck från finskan som beskriver det ganska väl.

Jag menar, det var en helt fantastisk resa, men jag märkte att jag var fullständigt andfådd då vi kom tillbaka hem. Och det var då jag lade märke till de första symptomen.

Frossan om kvällarna och det plötsligt ökade sömnbehovet var inte en seg jetlag, det var sarkoidosen som hade gjort comeback. Trots att de sade åt mig att den inte borde göra det då den första akuta fasen har klingat ut.

Men å andra sidan, autoimmuna sjukdomar är ökända för sin tendens att triggas av stress.

”Nyt pitäisi ennen kaikkea yrittää välttää stressiä” hörde jag läkaren säga som från nånstans i fjärran. Och jag uppfattade ordet ”sairaslomaa”.

Det är lustigt hur fort insikten slår en då den en gång kommer. När man inser att man har kört sin kropp långt bortom dess naturliga toleranströskel. Med alla mätare på rött i flera månader, kanske ett halvår. Kanske mer.

Kanske sedan jag återhämtade mig från min förra akuta fas.

Nånstans i bakhuvudet fanns det hela tiden en liten röst som sade att ”sakta ned nu, hör du, det slutar inte väl det här.”

Jo, alldeles strax, jag ska bara göra den här ena grejen först. Och den där andra. Men jag ska ta ta det lugnt och vila ut riktigt snart, vilken dag som helst nu.

Den dagen kommer ju sedan inte förrän man sitter där och läkaren ger det i svart på vitt. Men då kapitulerar man förvånansvärt fort. Det är som någon där inne i reaktorhallen omedelbart skulle skrida till aktion.

”Ni hörde mannen, grabbar, börja köra ned systemen!” Det smällande ljudet av högspänningsbrytare som slås av och vinande generatorer som varvar ned.

Och the Sound of Silence som spelar någonstans ovanför alltsammans.

Feberfunderingar och bantningsbedrägerier

Vilket ljushuvud var det som kom på den klyftiga idén att man ska frysa som en liten hund då man har feber? Det är ju helt bakvänt. Man är ju för varm, inte för kall!

Jag kunde till exempel ha suttit ute på bryggan hela våren i nordanvinden och snöslasket i bara t-shirt, med en paraplydrink i handen och skrattat åt vädret. ”Is that all you got?”

Men okej, skämt åsido, jag förstår evolutionens poäng med feberfrossa.

Ur ett överlevnadsperspektiv, sett från både individens och gruppens synvinkel är det ju smartare att man söker sig till ett hörn nånstans och ligger och huttrar för sig själv än att man går ut och twistar by the pool. Eller någonting.

För feber är ju ofta (fast inte i mitt aktuella fall) ett tecken på en smittsam sjukdom, och sådana ska man helst hålla för sig själv och inte skicka dem vidare.

Men jag drömmer ändå om att kunna utnyttja den här överskottsvärmen till någonting vettigt i stället för att bara sitta invirad i en filt och skaka. Jag kunde ha stranden helt och hållet för mig själv just nu.

Nå, förhoppningsvis så skriver läkaren på Jorv ut en kortisonkur åt mig på måndag och då borde febern sjunka rätt så fort.

Det slog mig förresten att om de faktiskt funkade, alla de där reklamerna för allsköns bantningspreparat, allt från bantningsplåster till papaya-gurka-kokosolja-kapslarna som de säljer på naturehealth.com eller healthnature.com eller whatever.com, då skulle en massa mänskor gå omkring heta som Jøtulkaminer just nu.

”Vårt mirakelpiller sätter fart på fettbränningen! Du förbränner enorma mängder fett medan du sover eller tittar på TV!”

Right…

Grejen är ju nämligen den att ”förbränna fett” involverar bokstavlig förbränning. Energi som förbrukas, som måste ta vägen någonstans. Den försvinner ju ingenstans i förbränningen, den byter bara form från kemisk energi till värme-energi. Simpel termodynamik.

I den riktiga världen skapas det värme när fett förbränns, speciellt när det gör det så kvickt som fuffensbantningspiller-reklamerna utlovar. Stora mängder värme. Du borde bli rejält svettig eller febrig om de där pillren du köpte från webben för bara 29,99 verkligen funkade.

Men varken TV-Shop eller naturalnews.com eller deras kunder lever tydligen i den riktiga världen. De har kanske hittat sin egen Diagon Alley, sin plattform 9 3/4 eller var de nu än trivs bäst, där man kan strunta i termodynamikens andra huvudsats och hitta på naturlagar i farten.

Kallfusion? Inget problem: ”Fusionatis frigidaris!” Kaboom!

Nå, jag antar att om jag får drömma om att med feberns hjälp kunna sitta halvnaken ute på bryggan i nordanvinden och skratta åt kylan, så har webbens bondfångare rätt att drömma om snabba cash.

Kanske jag kunde hitta på något slags pyramidfuffens baserat på min egen idé. Hmm. Måste sova på saken.