“Nej men dö nu redan alltså, på riktigt!”
Efter en veckas Facebook-fasta är det första jag ser i mitt flöde en bild av ett enormt rött lakan utspritt på H:fors domkyrkas trappa med en stiliserad heterosexuell kärnfamilj på, eller åtminstone en mamma, en pappa, en son och någonting som ser ut som en hammarhaj. Någon tyckte att det liknar en kräfta. Stackars flicka.
Aito avioliitto, är det inte så 2014 redan? Eller snarare 1614.
Alltså jag önskar definitivt inte att personerna bakom kampanjen ska dö, men däremot grodorna som hoppar från deras munnar och tangentbord. Dem kör jag gärna och avsiktligt över med min bil och backar tillbaka ett par gånger för att vara riktigt säker på att de slutar sprattla. De metaforiska grodorna alltså.
Anyway. De onda små tomtarna bakom det tragikomiska medborgarinitiativet Aito avioliitto skulle ha älskat min far. Vid första anblick gjorde han allting helt rätt. Han träffade en trevlig heterokvinna som han heterogifte sig med. De byggde ett fint heterohus i den väldigt heterosexuella staden Grankulla och skaffade ett gulligt litet heterobarn tillsammans. Jag.
Allt såg bara prima ut i heteroidyllen ända tills allting gick åt helvete, det vill säga genast, främst på grund av att min far var den han var och drevs av en besynnerlig och tragisk självdestruktiv instinkt som till slut ledde till Aito avioero och till att min far i sinom tid dog ensam och deprimerad i ett främmande land, utan att ha sett sitt enda barn på nästan tjugo år. För att inte tala om sina barnbarn, som föddes flera år efter att han var borta.
Men hej, åtminstone var han en man. Och min mamma var en kvinna. Liksom så där… äkta, ni vet.
“Äkta”.
Jag avskyr det ordet. Speciellt då det uttalas av folk med tjugo euros solariebrännor, push up-behå och vitblekta tänder i bästa TV-shop-stil.
Äkta. Hah: det finns inte ens någonting naturligt med ett par heteroföräldrar. Evolutionen jobbar inte så. Funkar någonting, då kör vi enligt det. Och två individer av samma kön tillsammans funkar. De kan kanske inte fortplanta sig enligt blommor och bin-metoden, men de kan uppfostra barn precis lika som vem som helst annan. Och det är ju inte som om det skulle råda någon brist på barn i behov av föräldrar i världen, eller hur?
Och viktigast av allt: de kan älska varandra. Och sina barn.
Evolutionen gör inga värderingar. Alla sätt som ökar på sannolikheten för att en individ ska överleva till könsmogen ålder och vidare därifrån är användbara ur evolutionens synvinkel. Homosexuella föräldrar tjänar samma syfte precis lika galant.
Guldfiskarna och guppyerna är sannolikt två av de mest framgångsrika fiskarterna sett ur ett globalt utbredningsperspektiv, och största delen av dem lever i glasskålar på landbacken. “Ingen aning om hur vi hamnade här, men hej – skål!”
Det finns ingenting som “fel överlevt” när det kommer till slutsaldot. Klarade du dig ur barndomen med livet i behåll? Mission accomplished. Överlevde patienten operationen? Mission accomplished.
Gjorde du det OCH blev en glad, sund och harmonisk person? Blev du älskad och älskade du någon tillbaka? Ännu bättre! Glasyr på tårtan. Grattis till det, på riktigt. Mission – fucking – accomplished! Så länge ingen kom till skada, mängden kärlek i världen ökade lite snarare än minskade och alla blev glada, då kan ingen hävda att du gjorde det fel!
Man kan inte ens tala om värde i det här sammanhanget. Universum känner inte till begrepp som värde. En diamant är värdefull för att många människor vill ha den och marknaden prissätter den därefter. Men den är ändå bara vanligt kol när det kommer till kritan.
Heteroäktenskap är eftertraktat för att den stora majoriteten av människorna är heterosexuella och folk vill gifta sig. Men är det värdefullt? Tja, ett fint bröllop betraktas som något värdefullt, och framför allt dyrt, igen för att väldigt många vill ha ett sådant, men jag upprepar: är äktenskap värdefullt i sig?
Med tanke på att hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa och att så pass många gifta par behandlar varandra som skit så tja – man undrar ju.
En diamant tar man åtminstone väl hand om, trots att den bara är vanligt kol. För övrigt så är 20 procent av just din kropp kol. Faktum är att det finns ett företag vars marknadsnisch går ut på att då den ena parten i ett äktenskap dör, tar de kol från personens aska, kol som sedan pressas till en diamant.
Precis samma kol finns för övrigt i en limpa franskbröd, men hej, du dansade inte bröllopsvalsen med en limpa franskbröd, utan med den där personen som nu, ööh, dinglar i ditt örhänge.
Värde är ”bara” nånting som vi tillskriver saker och ting. Universum har inget periodiskt system för värdefulla saker. Allt sådant definierar vi själva. Ett kärleksfullt äktenskap är (som jag ser det) dyrbarare än diamanter. Ett dåligt äktenskap är inte värt en pipa snus. Oavsett om den du är gift med är en man eller en kvinna. Men äktenskap som sådant, på papper, har inget egenvärde. Det enda som räknas är vad vi gör av det.
Herreodin ändå, varför sitter jag här och upprepar det här som borde vara fullständigt självklart vid det här laget? Var kan jag kräva ersättning för den halvtimme som jag använde till att skriva ned det här som alla borde veta år 2015; tid som jag kunde ha använt till att göra någonting kul, fixa någon överraskning för barnen så att de blir extra glada när jag kommer hem? Aito avioliitto, era små djävulska tomtar, det kommer ett fett skadeståndskrav på posten!
Men vad min egen pappa beträffar; han har varit död i mer än tio år nu. Jag talar ofta med honom tyst inuti mitt huvud trots att jag vet att ingen lyssnar. Lustigt nog så känner jag mig närmare till honom nu än jag någonsin kände då han levde. Jag känner ingen bitterhet längre, bara en vemodig saknad, en längtan efter en person som jag aldrig egentligen kände.
Jag tittar på hans barnbarn, mina två söner, med ögon som enligt vad man har sagt åt mig liknar hans. Och jag är ju hans kött och blod, så man kan ju påstå att han fick se dem trots allt, de två mest äkta saker som hans heterosexuella men fullständigt fejkade äktenskap någonsin ledde till.
Och i mitt stilla sinne tackar jag honom för att han trots allt lärde mig mycket om livet, trots att det var i form av ett enda stort “vad du än gör, gör inte som jag”.
Och för dalahästen som fanns bland hans prylar när jag tömde bostaden där han levde sina sista år. Inte är den en äkta häst, men den är färggrann och gör mig glad när jag tittar på den.
Mer på temat äktenskap:
Konsten att flyga 