”Dålig” musik? Vad i hela fridens dar är det?

Det är så gott som omöjligt för mig att åka in till Ingå kyrkby för att handla mat och bensin utan att stöta på folk som känner igen mig från Yle-sammanhang. Och då blir det ofta en pratstund om ditt och datt. Och inget fel med det, jag talar gärna med publiken, också på fritiden.

Som nu senast då familjen och jag besökte Ingådagen i lördags. Där blev det en hel del ”sidu morjens”. Och i de här sammanhangen vet man på förhand att någon kommer att ha någonting att säga om musiken som spelas på radio.

Återigen, musiken får man så gärna tycka till om, också till mig. Om det känns så. Jag kan dock inte lova att jag kan påverka saken desto mer, det är inte min avdelning, så att säga.

Nu i lördags var det en äldre herreman som var alldeles särskilt bestämd när det kommer till musik. Inte bara den musik som vi spelar på Yle Vega (där jag alltså jobbar), utan musik i största allmänhet. ”Varför ska det finnas så mycket dålig musik?”

Det här är en fråga som jag hör rätt ofta, formulerad på lite varierande vis, men andemeningen är alltid den samma: varför kan man inte göra bra musik i stället för dålig?

De som undrar detta gör det dessutom oftast på fullt allvar. Någon enstaka person inser det omöjliga i frågeställningen, men de flesta är på riktigt förbluffade över detta faktum att det görs så mycket usel musik i världen. Och att den dessutom blir spelad på radion.

Ja, säg det. Man tycker ju att då det nu en gång är rätt så dyrt att hyra in sig i en studio, ofta för flera veckor eller rentav månader som det kan ta att spela in en skiva, så kunde man ju passa på att göra bra musik i stället för dålig.

Jag menar, det kostar ju hur som helst exakt samma summa.

Bra fråga. Jag vet inte.

Nu är som sagt inte musiken min avdelning, vare sig Vegas spellistor, eller spelande och komponerande av musik för den delen. Inte ens musikens teori är jag värst väl bevandrad i.

Däremot är jag ju en sådan här vetenskapsnörd, även om jag inte själv är en forskare eller vetenskapsman, jag är som sagt journalist till yrket. Men jag är väldigt intresserad av vetenskap och diskuterar gärna särskilt rymdfrågor med folk från publiken.

Det är roligt att så många delar mitt intresse för det här temat. Fortsätt gärna rycka mig i ärmen, jag pratar gärna om svarta hål och ljusets hastighet, också på semestern.

Ibland när folk vill tala om bra versus dålig musik med mig så brukar jag försöka styra in samtalet på en vetenskaplig omloppsbana. Jag brukar ta upp det här med relativitet. Einstein är bra att nämna i det här sammanhanget.

Einstein visste att det inte finns någonting absolut i universum, utom ljusets hastighet så klart, som alltid är den samma (i vakuum). Allt annat beror på betraktarens synvinkel. Till och med själva tiden och rummet.

Och alldeles garanterat också musiken!

Det är nu bara en gång för alla så att det inte finns någon konstant, någon naturlag, någon objektiv utgångspunkt för vad som kan betraktas som ”bra” musik. Eller ens vad som är musik och vad som inte är det.

Hemskt ledsen, men det finns det inte. Musik är, objektivt sett (eller hört) bara ljud som väcker olika känslor och associationer hos oss lyssnaren baserat på erfarenheter, referensram och sinnesstämning.

Jag märker nu att jag nästan blir förbannad på mig själv när jag läser vad jag själv skriver. Det där är ju nästan vanhelgande! All den musik som jag själv älskar och som ger mig nostalgiska rysningar och tårar i ögonvrån, visst måste den ju ha någonting speciellt som skiljer den över mängden!

Mike Oldfield till exempel, som hör till mina största musikaliska idoler, och speciellt det banbrytande verket Tubular Bells, som jag fortfarande inte kan lyssna på utan att få kalla kårar. Nog måste det ju finnas någonting där som höjer det genialiska stycket över övrig musik, och speciellt över vanliga slumpmässiga ljud, som det när sophämtarna slamrar med soptunnorna nere i gränden!

Nej då! Ljud är bara ljud. Musik är bara musik. Om ljudet av skramlande soptunnor i gränden ackompanjerat av ett par fräsande hankatter är det som du associerar med din första kyss, fosterlandet, smaken av sommarens första, söta jordgubbar, och du inte kan tänka dig någon ljuvare musik, då är det så. Och ingen kan hävda att du har fel!

Det är klart att det finns all världens matematiska måttstockar och kvantitativa egenskaper för musik, och det är klart att det finns de som behärskar dem bättre än andra och kan utnyttja sina kunskaper till att skriva musikstycken som tekniskt sett är mer raffinerade och utstuderade än andra. Johann Sebastian Bach till exempel, han packade sin musik full av matematik. Den är onekligen genialisk. Hävdar även jag.

Men är Bachs Toccata och fuga d-moll ”bättre” än Motörheads Killed by death?

Beror på vem du frågar.

Seriöst, det är allt det beror på.

Det finns inget facit. För när det kommer till den objektiva kritan så är det bara ljud i bägge fallen.

Jag upprepar, för det finns ännu de som inte har antecknat: det finns ingen naturlag, ingen musikalisk motsvarighet till c, ljusets hastighet i vakuum. Det finns ingen bra eller dålig musik. Hur det än smärtar mig och river i själen då jag säger det så är Vikingarnas Kramgoa låtar MCMLXVIII lika bra eller dålig som Mike Oldfields Tubular Bells.

Eller Sibelius Finlandia, som jag inte heller kan höra utan att bli lite gråtmild. Men det beror bara på alla minnen och associationer som jag förknippar med stycket i fråga.

Finlandiahymnen var ett av de första stycken som jag lärde mig spela på något instrument, i det här fallet mormors gamla tramporgel hemma i mormors och morfars vardagsrum i Grankulla under det sena sjuttiotalet.

Inte lärde jag mig någonsin att spela den bra, men jag blir ändå nostalgisk bara av att höra den ostämda tramporgeln bräka ut ”O Finland, se, din morgonljusning randar” i mitt huvud.

Finlandiahymnen spelades också på min pappas begravning. Folk som såg mig sitta där och gråta i Hedemora kyrka trodde säkert att jag grät för att jag sörjde min far (som jag aldrig riktigt lärde känna). Men jag grät för att kantorn spelade Finlandiahymnen. Speciellt när hon missade en not här och där och fick det att låta lite som då jag satt i mormors knä vid tramporgeln som liten.

Men sist och slutligen är ju som sagt också Finlandiahymnen bara en serie ljud som är uppradade efter varandra.

För en utomjordisk besökare kunde vi lika gärna spela upp Pop-Sixtens ”Don’t Stop The Music” och säga att det här är ljudet som återspeglar vår folksjäl. Vår alien-gäst skulle bara rycka på sina tre axlar och undra om vi har positronbränsle till hans antimateriareaktor så han kan ta sig till Tau Ceti.

Dessutom hör han inte ljud, han kommunicerar genom olika nyanser av blått. Apropå det, säger han, ”blir ni inte helt varma inombords av den här klassikern av Gnoog Fnyrxx” och bränner av en serie blåskiftande ljusblixtar mellan antennerna som sticker ut ur det som ser ut att motsvara hans näsborrar.

”Vad menar varelsen med de där besynnerliga blåaktiga ljusblixtarna, det där betyder ju absolut ingent-”

Desto längre hinner våra kontaktpersoner för utomjordingsärenden inte i sin mening innan besökaren pulvriserar dem med sin materiakonverter.

Må så vara att vår alien-besökare inte förstår mänskligt tal, men en snorkig, spydig ton är så gott som universell och man ser helst till att undvika en sådan då man hänvisar till ett verk av Gnoog Fnyrxx.

Nåja, nu har jag kanske skrivit nog om det här. De flesta fattade säkert galoppen. Det finns varken bra eller dålig musik ur en objektiv synvinkel. We get it.

Det var bara det jag skulle säga, jag tänker inte utveckla det här till desto mer av en stugverandaversion av Ed Woods Plan 9 From Outer Space. Som förresten ju är världens sämsta film.

”Ja, apropå det, varför görs det så många dåliga filmer!”

Säg det. Vi tar det i nästa blogginlägg.

Men hej, för att nu riktigt motsäga mig själv och min tes om att det varken finns bra eller dålig musik så avslutar jag det här inlägget med att rangordna världens bästa rocktrummisar.

Kriterierna är 1) teknisk skicklighet, 2) kreativitet och stilkänsla samt 3) ”groove”.

Listan är följande:

1. Ian Paice (4,8992 av 5 poäng)
2. John Bonham (4,7843 / 5)
3. Stewart Copeland (4,7734 / 5)
4. Ginger Baker (4,6673 / 5)
5. Keith Moon (4,5444 / 5)

Jag är ledsen, Neil Peart, jag vet att du är en kirurg med trumpinnarna. Jag hör av mig när jag behöver få mina trumhinnor opererade.