Varför går tiden fortare när man blir gammal?

Man brukar säga att barndomens somrar räckte för evigt, medan vi som fyllt fyrtio får se våra semestrar blixtra förbi så fort att vi missar dem om vi blinkar. Det värsta är att det är sant. Tiden går fortare ju äldre man blir.

Det här beror på flera olika orsaker, bland annat det att våra hjärnor blir långsammare ju äldre vi blir. Hjärnans förmåga att processa all information som ryms i en sekund (eller en vecka, eller en månad) av tid blir sämre när vi åldras så vi uppfattar inte lika mycket av den. Alltså verkar tiden gå fortare.

Det vore ju fint om man kunde öka på hjärnans klockfrekvens, åtminstone temporärt, och bli som en fluga som uppfattar tiden på ett väldigt annorlunda sätt än vi.

Det är därför flugan kan dansa runt fallande regndroppar eller ducka för våra flugsmällor. För flugan tycks det som om det tog en timme för smällan att närma sig. Att ducka är ingen match alls för flugan.

Tänk om vi kunde göra lika då semestern börjar: ställa hjärnan på flug-mode då semestern börjar. Nu vet jag inte vilken hjärnans riktiga klockfrekvens är, men låt oss låtsas att den är tre gigahertz. Semestern börjar, och vips vrider jag upp den till nio gigahertz. Tre gånger normalfrekvensen.

På det sättet verkar en timme som tre timmar sett ur mitt perspektiv. Fyra veckors semester blir till tolv veckor.

Det är ju naturligtvis bara jag som uppfattar det så. De som går omkring med hjärnan i normalfrekvens uppfattar fortfarande en timme som en normal timme. För dem verkar jag hyperaktiv, mina rörelser uppspeedade och mitt tal hysteriskt.

De, å andra sidan, verkar för mig så där behagligt tröga och långsamma. Ingen har bråttom längre. Och solen tar tre gånger längre än normalt på sig att sjunka bakom skogen på andra sidan fjärden.

Och den där goda skålen med jordgubbar och vispgrädde verkar räcka tre gånger längre än normalt.

Nackdelen med det här är ju naturligtvis att hjärnan förbrukar massvis med energi. Den är också i normala fall vårt mest energikrävande organ, den använder en femtedel av kroppens totala energikonsumtion. I semester/flugmode är den fullständigt bottenlöst hungrig och törstig.

Men det är knappast något större problem, för vi tenderar ofta hur som helst att äta som svin större delen av semestern. Grillen står varm med jämnan och korv, bacon och fisk i långa banor avlöser varandra på tallriken.

Med hjärnan inställd på turbomode har vi färre semesterkilon att skaka av oss sedan då semestern tar slut. För hjärnan använder upp det mesta under semestern som ur vår synvinkel har tyckts som nästan tre månader lång. Precis som då vi var åtta år gamla.

Sedan när hösten är här och semestern tar slut vrider vi naturligtvis ned hjärnans turboskruv från nio till normala tre gigahertz. Vissa vrider kanske ned den ännu längre.

För ju mer man sänker hjärnans klockfrekvens, desto snabbare tycks vardagen flyga förbi. Jag känner folk som tycks ha kommit på hur man gör det här. Jag är själv sådan då och då.

Men om man kunde göra det på riktigt, sänka sin hjärnas klockfrekvens på samma sätt som björnen saktar ned sin metabolism då den går i ide, visst vore det ju ett barmhärtigt sätt att få den finländska, omänskligt långa vintern att passera lite fortare.

Det skulle för övrigt vara nödvändigt för hjärnan att varva ned under vintern om vi kör med turboinställningen på sommaren, det sliter hårt på hjärnan, så den behöver längre perioder av makligare tempo.

Naturligtvis så skulle det här leda till att folk skulle missbruka hjärnans turboskruv, och vrida upp den också då när det inte är semester. Överambitiösa arbetsnarkomaner skulle använda den till att få en arbetsdag att motsvara tre dagar i effektivitet.

Naturligtvis skulle det här leda till att de inte skulle leva värst länge, men de skulle onekligen få en hel massa saker gjorda innan de faller ned, döda som flugorna när smällan byttes ut till Raidflaskan.

Andra skulle missbruka klockfrekvens-skruven åt andra hållet, folk som är deprimerade och trötta på livet skulle vrida ned den till ett absolut minimum för att de vill bara få det hela undanstökat så fort som möjligt. Och det skulle ju funka. Ett år skulle flyga förbi, oavsett vilken årstid som råder. De skulle knappast ens märka att det grönskar där ute.

Så kanske det är lika så bra att vi har den klockfrekvens vi har. Även om den sjunker en aning då vi blir äldre. Sånt är livet helt enkelt, inget att göra åt den saken.

Och en dag är livet slut, lika oundvikligt som semestern inom kort kommer att vara över. Och jag skulle ju verkligen vara förskräckt om det visar sig att mina kristna vänner har rätt och det faktiskt är ett ”evinnerligt liv” som väntar i andra änden.

Okej då, jag är ju inte troende, så jag skulle väl inte omfattas av det, men i alla fall. Jag är förskräckt för deras del. För ett evigt liv är ingen belöning, det är ett straff.

Jag har haft den här diskussionen med en del Jehovas vittnen som har ringt på och tjatat om evigheten och om jag vet var jag kommer att tillbringa den.

”Fattar ni på riktigt vad ni snackar om när ni talar om evigheten” brukar jag fråga dem. Vad kommer ni att göra en hel evighet? Inser ni att hundra tusen miljarder år bara är början på evigheten?

De gamla grekerna hade en liknelse för att sätta in det i perspektiv. Tänk dig ett berg, säg nu att det är självaste Olympen. En korp kommer flygande och sätter sig på dess topp och hackar en gång med näbben. Sedan flyger den iväg.

Om tusen år återvänder korpen och landar på bergets topp och hackar ännu en gång med näbben, varefter den flyger iväg och återvänder om ytterligare tusen år. Och så vidare.

Så här pågår det, ända tills korpen har slitit ned hela berget till grunden med sin näbb.

När det här har skett har den första timmen av evigheten förflutit.

Det värdefulla med livet är inte att det är evigt, utan just det att det är temporärt. Insikten om att det är här och nu gör det desto mer angeläget att göra det mesta av stunden vi har här på jorden. För det är här och nu, vi får inte flera chanser.

Lite som semestern, även om den i princip kommer igen nästa år. Men förr eller senare är också alla semestrar använda. Så det gäller att njuta av dem.

Tid är pengar, sägs det. Tänk dig att du hade eviga mängder pengar. Det skulle ju betyda att de i princip är värdelösa, om du får precis allt som du pekar på. Precis samma gäller för tiden, allt skulle ju förlora sitt värde om vi levde för evigt.

Den här stunden, den perfekta solnedgången, våra barns födelse, den första kyssen, allt det där, det skulle försvinna i forntidens dimmor och efter nittionio trillioner år skulle vi inte ha någon koppling till de som vi en gång var. Vi skulle bara gå på för vi kan inte annat, för att någon eller någonting har berövat oss förmågan att dö.

Så personligen är jag tacksam och glad för att semestern inte är permanent, eller livet heller för den delen. Det tvingar mig att göra någonting med tiden jag har, för jag kan inte falla tillbaka på tanken om att ”nå, det kommer flera semestrar, en evig mängd av dem faktiskt”.

Det är här och nu.

Fast en vecka till skulle inte vara helt fel…

 

Annons