Ateistens religion: ”vi lever i en datorsimulering”

Alla vill vi ju tro på någonting. Också vi ateister (eller ignostiker, som jag tycker om att kalla mig själv). ”I want to believe” stod det på postern som Fox Mulder hade på sitt kontor.

Ateismen i sig själv är ju ingen religion, även om man ofta hör folk påstå någonting annat. Oftast är det troende som påstår. Men nej, ateismen är inte en religion, lika lite som ”off” är en TV-kanal eller att inte samla på frimärken är en sorts filateli.

Men det här förändrar alltså inte det faktum att också ateister tycker om att fantisera och tänka sig världar bortom vår egen, precis som de kristna har sin himmel och sitt paradis, sin gud och sin skapelse.

Och hur det nu råkar sig så tycks ateisterna också ha fått sin egen skapelseberättelse.

Numera hör man allt oftare prominenta ateister och agnostiker tala om att världen vi bor i, eller hela universum, inte är ”verklig” utan att vi bor i en enorm datorsimulering.

Vem är det då som kör denna simulering? Nå våra avlägsna ättlingar i en fjärran framtid så klart. Vi kanske är en del av utställningen i något naturhistoriskt museum.

Eller så är det ett gäng med antropologer som sitter och super och ser vad som händer när de kastar in en skiftnyckel i maskineriet. ”Hej, jag vet: Donald Trump som president i 2010-talets USA. Det borde bli intressant!”

Översteprästen bakom den här nya religionen är Oxfordfilosofen Nick Bostrom, som menar att det är så gott som oundvikligt att en civilisation som utvecklar en tillräckligt hög nivå av teknologi för att börja köra simuleringar som är omöjliga att skilja från verkligheten, också gör det.

Sannolikheten för att vi, vår civilisation, med vår historia, är en simulering är nästan lika med ett, hävdar Bostrom.

I och för sig säger Bostrom också att sannolikheten för att en civilisation som vår ska överleva länge nog för för att utveckla den här sortens virtualteknologi, innan den bombar sig själv tillbaka till stenåldern, är så gott som lika med noll.

Så gott som lika med noll, men inte riktigt.

En civilisation som går in för för den här sortens simuleringar skulle inte skapa bara en simulerad verklighet, den skulle skapa flera stycken, slår Bostrom också fast.

Inte nog med det här: om man lämnar simuleringarna i fred länge nog så kommer det inom simuleringarna att uppstå civilisationer som är kapabla till att skapa sina egna simulerade världar.

Med andra ord så skulle det till slut finnas miljarder simuleringar i simuleringar, en oändlig kedja av simulerade världar i simulerade världar i simulerade världar, som alla tycks fullständigt verkliga för sina invånare.

Men bara en av världarna är verklig, den som skapade den första simulerade världen i kedjan.

Det finns naturligtvis ett problem med det här, och det är processorkapaciteten som krävs för att uppehålla en så här enorm kedja av virtuella världar. Också i en framtida värld som har fullt fungerande super-kvantdatorer.

Lösningen till det här är enkel, och i den kan vi skymta vad som kan tyckas vara ett bevis för att vår verklighet är simulerad: man måste inte simulera hela världen på en gång. Bara de delar som någon iakttar.

Det är ju så här som det går till i ett datorspel. Hela spelvärlden existerar inte på en gång i spelkonsolens minne och på skärmen. Bara de delar där spelaren rör sig och som hen iakttar. De skapas framför spelarens ögon an efter som hen rör sig i spelvärlden, varefter de försvinner.

Och på vilket sätt skulle det här tyda på att vår värld är simulerad?

Jo, för det är ju exakt så här som vår verklighet fungerar på kvantnivå. En partikel som elektronen till exempel, den ”finns” inte på riktigt innan du iakttar den. Den är överallt och ingenstans på en och samma gång.

Inte förrän du iakttar den tvingas den att välja position och börja ”existera” på riktigt.

Det här överensstämmer faktiskt häpnadsväckande väl med tanken på vår värld som en datorsimulering eller ett hologram.

Och det besvarar dessutom  den gamla filosofiska frågan om huruvida ett träd som faller i skogen har något ljud om ingen är där och hör det: nej, det har det inte.

Kritikerna till den här hypotesen om att vi bor i en simulering menar att allt det här bara är vårt uppblåsta ego som talar. Premissen för hela den här tanken är ju att vi är så superintressanta och häftiga att det är självklart att någon måste vilja simulera oss.

Struntprat, säger kritikerna.

Hur det nu än ligger till med den saken så finns det gott om smarta människor som helt på allvar menar att vi måste vara beredda på att acceptera den här tanken, att vi antagligen bor i ”The Matrix”: Stephen Hawking, Neil DeGrasse Tyson, Brian Greene, för att inte tala om Elon Musk.

Nåmen än sen då? Det här är ju hur som helst i praktiken bara ännu en religion bland många andra. En ateistisk skapelsberättelse och gudasaga. För varelserna som kör simuleringen som vi bor i måste ju betraktas som någonting som motsvarar gudar. Ur vårt perspektiv.

Huruvida de blandar sig i våra liv och händelserna ”på gräsrotsnivå” här i vår simulering, eller om de förväntar sig att bli tillbedda och dyrkade av oss, om det har jag faktiskt inte hört värst många allvarliga funderingar.

Men med tanke på att det här ofta är seriösa vetenskapsmän och -kvinnor som funderar så är väl tanken på att tillbe typerna som kör simuleringen som vi bor i lite fånig. Det är som att laboratoriemössen skulle tillbe forskaren som utför experiment på dem.

Även om det knappast skulle göra saken sämre för mössen.

Så vad tror jag själv då om allt det här? Är jag medlem av den ateistiska kyrkan av den heliga simuleringen? Nja, kalla mig agnostiker i så fall.

Jag tycker definitivt att tanken är fascinerande och jag gillar science fiction som bygger på de här funderingarna. Men tror jag på riktigt att jag bor i någon sorts ”Matrix”? Njaa.

Om jag måste välja mellan simuleringshypotesen och, säg nu den kristna eller muslimska förklaringen om alltings ursprung, så okej då, i så fall väljer jag nog simuleringen. Den är, i motsats till de flesta religiösa ramberättelser, inte helt irrationell.

Och det finns till och med ett och annat vetenskapligt argument för simuleringshypotesen, i motsats till de religiösa berättelserna.

Men jag menar, än sen då?

Dels så är jag en övertygad anhängare och flitig användare av Ockhams rakkniv, som slår fast att man inte ska anta fler företeelser eller ting än som behövs för att förklara de observationer man gör. Om flera olika förklaringar till ett fenomen föreligger, så gör man som regel (men inte alltid) klokast i att välja den enklaste av dem.

Och den enklaste förklaringen till vår värld och våra liv är fortfarande den att det bara är den här högst verkliga världen och bara vi som bor i den.

Men å andra sidan, och jag upprepar: än sen då?

Är det här en simulering som någon av mina avlägsna ättlingar i en fjärran framtid kör på någon server, då är livet ur min synvinkel ändå precis lika verkligt som om jag fanns ”på riktigt”. Faller vi så slår vi oss och bostadslånet måste betalas i alla fall.

Oavsett hur det egentligen ligger till med verkligheten så måste vi leva våra liv som om de vore verkliga. Vilket i praktiken gör dem verkliga.

Om det är någon som simulerar vår verklighet så vet vi hur som helst absolut ingenting om dem, lika lite som laboratoriemössen vet om vad forskaren gjorde på söndagspicknicken med familjen. Vi kan bara spekulera, vilket är ganska onödigt (men ibland rätt underhållande).

Jag menar, borde jag börja ”be” till varelserna som eventuellt håller fingret på ”esc”-knappen på datorn där jag ”bor”? Skulle det ge mig förmåner i det här livet och kanske rentav ett nytt liv när det här tar slut? Om de tycker att jag är en tillräckligt intressant och bra typ?

Äh.

Dessutom kan det ju hända att sanningen är ännu mer besynnerlig. Kanske det här inte ens är en simulering, utan en dröm som någon supervarelse drömmer. Jag menar, jag drömmer också om andra personer. Tanken på att de skulle börja tillbe mig i drömmen är ju lätt absurd, och de skulle hur som helst försvinna när jag vaknar.

Apropå drömmar så är ju allt det här med vad som egentligen är verkligt ingenting nytt under solen. Redan gamle Chuang-tse filosoferade kring mannen som inte var säker på om han drömde om en fjäril eller om det är fjärilen som drömmer om honom.

Det må vara hur det vill med den saken. Den här verkligheten har hur som helst så fina solnedgångar att jag nöjer mig mer än väl med att leva i den.