“Du ska acceptera dig själv sådan som du är!” Nej, det ska jag inte!

Innan någon börjar leta efter ruttna tomater att kasta på mig – det finns ju uppenbara undantag, saker man får lov att acceptera. Kroppsbyggnad, sexuell läggning och annat som man inte kan påverka.

Men allt annat är ett livslångt projekt. Påstår jag.

Det var en Facebookvän som skrev på sin vägg att hen har det lite jobbigt just nu, bland annat med att acceptera sig själv sådan som hen är. Det lät bekant, jag hade också motsvarande svårigheter i mina yngre år, med att acceptera mig själv sådan som jag var.

Tills jag slutade upp med att ens försöka.

Jag menar, varför skulle jag? Acceptera mig själv sådan som jag är. Det är en av de där grejerna som ser bra ut på pappret, men som inte helt och hållet pallar för närmare betraktelse.

Det är lite som “vänd andra kinden till”. Gissa om jag inte fick det rådet som yngre, till lust och leda! Det ledde ju naturligtvis bara till att mobbarna gav mig stryk på den andra kinden också.

“Du ska acceptera dig själv sådan som du är.” Jo då, jag försökte mig på det också. Tills jag insåg att det innebar att acceptera all min angst, min osäkerhet, min bitterhet, min brist på sociala färdigheter, min inåtvändhet, mitt usla temperament, allt det där som hade gått sönder inuti mig under skoltiden och på grund av min svåra relation med min far (om vi uttrycker det så) och så vidare.

Kort sagt, jag var en riktigt jobbig typ. Men okej då, jag försöker väl acceptera mig själv då.

Gissa hur det gick? Inte så bra. För de saker som jag gick och bar på då, sådana saker accepterar man inte. Man korrigerar dem. Ingen vinner någonting på att jag accepterar allt detta och fortsätter att bete mig därefter. Minst av alla jag själv.

Det här önskar jag att någon hade sagt åt mig när jag var sjutton. I stället fick jag lära mig det “the hard way”. Mitt första äktenskap kraschade åtminstone delvis för att jag hade stagnerat och accepterat att jag är en nojig och bitter liten skitstövel.

Men missförstå mig rätt nu. Jag hyser inga illusioner om att jag – eller någon annan heller för den delen – skulle klara av att bli av med alla de där dumheterna som vi gör och som vi är.

Jag har blivit av med en del av mina fånigheter, några andra har jag kvar. Vissa dumheter kommer jag aldrig att bli av med. Jag inbillar mig inte för en sekund att jag någonsin kommer att bli perfekt. Men jag vet att jag kommer att bli bättre, sakta men säkert. Jag menar, varför skulle jag inte sträva efter att bli det? Ge mig en enda god orsak!

Jag vill bli en bättre människa. Jag vill lära mig nya saker så länge jag lever. Jag vill bli en bättre make och far. Jag vill fortsätta bygga upp mitt självförtroende som gick i kras när jag var ung (det är inte klokt hur svårt det är och hur länge det tar).

Men jag har levt länge nog för att inte ta någon stress för allt det här. Det är ett projekt som kräver tålamod och långsiktighet. Jag vet som sagt att jag aldrig kommer att nå alla mina mål. Att jag in i det sista kommer att se på mig själv och hitta saker som jag är missnöjd med. Saker som jag vill förändra.

Men det är okej. Det är helheten som räknas, inte detaljerna. Jag har redan nu kommit så mycket längre på vägen än jag någonsin kunde ana då jag var sjutton. Jag var livrädd för förändring då. Jag är väl det en aning fortfarande. Men jag är ganska nöjd med helheten, med summan av allt som är jag. Till och med lite stolt ibland.

Men som sagt, man får inte bli för nöjd. Det må vara en kliché värdig en kinesisk fortune cookie, men det är då man slutar simma som man sjunker. Det är en funktion som är inbyggd i allt liv på jorden. Utan en spänning, utan en strävan från någonting mot någonting upphör saker och ting ha mening.

Och det är ganska roligt att leta efter sig själv, det är ett livslångt äventyr. Alltid hittar man inte det man letar efter, men som Terry Pratchett uttryckte saken:

‘The presence of those seeking the truth is infinitely to be preferred to the presence of those who think they‘ve found it.’

Ja ja, nu ska jag sluta vara så jäkla Deepak Chopra, jag lovar!

Advertisements

Publicerat av

marcusrosenlund

Vetenskapsjournalist, allmän pratmakare och inbiten fotoentusiast.

5 reaktioner till ““Du ska acceptera dig själv sådan som du är!” Nej, det ska jag inte!”

  1. Precis! Vissa saker har vi kontroll över och andra saker inte. Det vi inte har kontroll över får vi acceptera som det är. Det vi har kontroll över, våra åsikter, inställning, beteende och handlingar, ska vi sträva eftet att ständigt förbättra. Inte med förhoppning att nå perfektion men att åtminstone gå i den riktningen. Det är ingen dålig insikt detta, Marcus!

    Liked by 1 person

  2. Instämmer helt! Vår personliga utveckling är ett livslångt projekt och man måste inte alls acceptera vem man är om man inte är den man vill vara. Den enda som kan ändra på mig är jag, ingen annan.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s