Jag tror på döden före livet

Det senaste halvåret eller så har jag troligtvis tänkt mer på döden än under hela mitt liv dittills sammantaget. Det är väl inte mer än naturligt då man blir sjuk, även om jag sist och slutligen hade tur med diagnosen. Sarkoidos må vara en jobbig sjukdom, men man kan leva med den, i motsats till många andra sjukdomar.

Jag har alltid varit av den där sorten som oroar sig över saker och ting. Jag oroar mig för allting från att missa tåget till att tåget inte missar mig. Och för Cheeks nästa skiva och tredje världskriget, glöm inte det.

Av den här orsaken kom det som en smärre överraskning för mig när jag insåg att jag ju hittills faktiskt inte har oroat mig värst mycket för döden. Jag har alltid insett att den lurar där bortom någon av krökarna på mitt livs flod, men jag har aldrig orkat ta något större problem av det hela.

Då menar jag främst min egen död. Mina nära och kära, det är en helt annan femma. Att de går bort och lämnar mig ensam i världen, det har gett mig desto fler sömnlösa nätter. Men det har handlat mer om rädsla för att tvingas leva utan dem än om rädsla för själva döden.

Woody Allen sade någonting i stil med att “Jag är inte rädd för döden, jag vill bara inte vara närvarande när den inträffar.” Jag har i en eller annan konversation sagt att det är ungefär så som jag ser på döden, men vid närmare eftertanke så är det nog inte riktigt sant.

Jag har nog full förståelse för närvaroplikten som ingår i dödsögonblicket. Det är inte det jag är rädd för. Jag är snarare, som de flesta, rädd för det eventuella lidandet som föregår det sista andetaget.

Jag har aldrig skrivit något testamente i det här avseendet, men vi kan ju låtsas att det här blogginlägget är ett sådant: om jag blir liggande som ett paket, oförmögen att kommunicera, och med noll chanser att göra comeback, och speciellt om jag är vid medvetande men lider svåra plågor: dra sladden ur vägguttaget, snälla.

Strunta i vad Timo Soini och de övriga fundamentalisterna säger. Livet är fantastiskt och unikt, men det är inte alltid heligt från embryostadiet till det sista andetaget. Jag är inte säker på hur old skool-troende definierar “heligt”, men saknar livet värdighet och om det bara kan erbjuda lidande så har jag väldigt svårt att se på det som någonting värt att bevara som något slags självändamål.

Det här är någonting som jag uppfattar som mer eller mindre självskrivet för alla som jag känner personligen, på en sådan nivå att man känner sig bekväm med att tala om de här sakerna, så någon kanske undrar att vaddå, firar vi uppenbara veckan, eller?

Men man vet ju aldrig. Är det någon av mina vänner och bekanta som inte stöder tanken på att dra ut sladden när hoppet är ute? Jag kommer inte på en enda. Hör gärna av er i kommentarerna i så fall. Jag är nyfiken på varför ni tänker så.

Min egen morfar drabbades på slutrakan av en stroke som berövade honom talförmågan. Han var nittio plus då, så jag antar att sånt händer. Men de sista veckorna var svåra: han blev våldsam, han låg där i sin säng och skrek och härjade, så skötarna gav honom lugnande medel. Med klen framgång.

När det här hade fortsatt ett bra tag så var det någon särskilt driftig individ bland vårdarna som kom på att “ja men tänk om han härjar för att han har ont någonstans. Tänk om han behöver smärtstillande medicin i stället för lugnande!”

Sagt och gjort, morfar fick smärtmedicin och kort därefter somnade han in för sista gången, lugnt och stilla.

Men jag inser att jag inte har skrivit ett ord om det där som jag hänvisade till i rubriken: döden före livet.

Jag tror att en av orsakerna till att jag aldrig har orkat ta någon större stress för döden är att jag i ett ganska tidigt skede insåg att jag ju har gott om erfarenhet av den. Faktum är att jag har varit “död” oändligt mycket längre än jag har varit vid liv.

Alla ni som ogillar citat, ducka, för här kommer ännu ett. Av självaste quotemastern Mark Twain, som sade någonting i stil med att “Jag fruktar inte döden. Jag har varit död i åtskilliga miljarder år innan jag föddes, och led inte det minsta lilla besvär av det här.”

Det här är en fascinerande tanke som jag ofta återkommer till. För det stämmer ju. Jag var inte bara död när Finland utropade sin självständighet, eller under franska revolutionen, eller då Keopspyramiden byggdes…

Jag var också död när de första människorna klättrade ned ur träden, liksom också när den femton kilometer stora jätteasteroiden dundrade ned från skyn och satte punkt för dinosauriernas era på jorden. För sextiofem miljoner år sedan. Jag tror att det var på en tisdag.

Jag var lika död när det första flercelliga livet uppstod i havet och då det senare klättrade upp på torra land. Jag visste fullständigt noll om allt detta. Eller då solen tändes för mer än fyra och en halv miljarder år sedan. Eller under årmiljarderna innan det här.

Okej, vi kan hålla på så här hela natten, men ni har säkert redan förstått poängen. Jag var saligt omedveten om allt det här eftersom jag inte existerade då. Precis lika omedveten om någonting som pågick i universum som jag var senast då de sövde ned mig för ett ingrepp. Ni vet hur det känns. Eller vet ni inte, good for you. Men det är ju som att sova, fast utan drömmar. Det är bokstavligen som att inte existera.

Apropå det, om någon tycker att det är nästan oändligt osannolikt att just du existerar, grattis, för det är det, men inte för osannolikt: det behövdes ändå strikt taget inte någon skapare till det. Det behövdes bara ett i praktiken oändligt universum och oändligt med tid.

Lagen om sannolikheter säger att ger du oändligt många apor oändligt många mikrofoner och inspelningsstudior, och oändligt mycket tid, så kommer någon av dem förr eller senare att spela in Cheeks samtliga skivor (förhoppningsvis mycket senare).

Eller någonting ditåt.

Ge någonting tillräckligt med tid och tillräckligt med världar där stuff kan hända, så kommer DU att hända, förr eller senare. Det är mer eller mindre oundvikligt. Faktum är att förr eller senare kommer du att hända på nytt, eftersom det bara finns en begränsad mängd olika sätt som atomerna i universum kan rada upp sig på (medges, den mängden är hårresande, stroke-framkallande stor, men den är hur som helst begränsad.

Jag upprepar: inte nog med att du hände sist och slutligen, du kommer att hända igen. Förutsatt att universum är evigt och oändligt. Är det inte det så är du lite unikare. Men fortfarande inte så osannolik att det närmar sig noll. Det krävdes bara en massa tid och rymd. En mängd tid och rymd som är så hjärnkrossande enorm att det är farligt att ens försöka förstå. Men här är du – vi – hur som helst.

Men poängen här är att under 99,999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999+ procent av all den tiden – var vi inte. Existerade vi inte. Minns du hur det kändes? Nä, förstås inte. Inte jag heller. Men jag tänker mig att samma sak sker efter att vår korta tid här på jorden är slut. Det finns naturligtvis gott om folk som tänker sig någonting helt annat.

För så är vi människor funtade att saker som vi inte kan föreställa oss känns väldigt jobbiga för oss. Vi är en pattern recognizing species. Våra hjärnor är programmerade av evolutionen att känna igen mönster så att vi så snabbt som möjligt kan antingen springa undan eller döda det vi ser och äta upp det. Bra för överlevnaden liksom.

När jag har talat inför folk på olika tillställningar har jag ibland bett publiken föreställa sig en färg som de aldrig har sett tidigare. Jag har låtit dem tänka på saken en liten stund och sedan sagt att “låt mig gissa – färgen ni föreställde er var lite åt det gredelina hållet, eller hur?”

Och publiken har skrattat, för väldigt många föreställde sig den tidigare obekanta färgen exakt så här. Av någon orsak, fråga inte mig varför. Kanske av samma orsak som aliens i Star Trek alltid har bokstaven z i namnet.

Grejen med oss människor är att det är svårt för oss att föreställa oss saker som inte är. Observera att då menar jag inte att hitta på storyn om fiktiva figurer och platser, för det är vi ganska bra på, utan att föreställa oss själva icke-existensen. Det känns lätt skrämmande, och då fyller vi gärna icke-varat efter döden med trevliga saker som känns trygga och bekanta för oss.

Spela schack med farfars farfar i det himmelska gräset invid en porlande bäck där barn från nio olika generationer leker med barkbåtar och lejonet tar en tupplur under linden tillsammans med lammet.

Eller att bli bortsvept av ett UFO och transporterad till en gyllene planet i en avlägsen galax där alla är glada och fria från tetaner och odlar biodynamiska krikon av guld och ser ut precis som John Travolta. Inklusive kvinnorna. Eller vad scientologerna än tror på.

Vill man tro på sådana här saker, ger det en tröst, så för all del, inget fel på det så länge man inte slår någon som inte tror lika i huvet med en spikklubba. Men frågar man mig så är samtliga de här hypoteserna om vad som händer efter döden “lite åt det gredelina hållet”.

För det enda verkliga alternativet, icke-existensen, är för svår att tänka sig. Rentav skrämmande.

Faktum är att jag också själv finner den väldigt svår att föreställa sig. Självklart är icke-existensen det, både den som kommer före livet och den som kommer efter. Men är den skrämmande? Inte egentligen, inte om man frågar mig. Jag tänker mig den som en narkos som bara fortsätter, och den tanken är faktiskt ganska lugnande. Även om det kanske indikerar att jag borde se upp med opiater ifall jag skulle råka komma över sådana någon gång.

Men kanske det finns flera avbrott än ett i den här till synes oändliga slätten av glömska. Kanske, efter att oceaner av tid har runnit förbi, ett “jag” ploppar upp ovanför medvetandets vattenyta och ser mig omkring i universum än en gång. Ett litet hörn av universum, lika litet som det här, någon helt annanstans.

Eller är det bara jag som fantiserar “lite åt det gredelina hållet”?

Kanske, men å andra sidan, jag har faktiskt en viss statistisk sannolikhet för att det här ska ske. Som sagt, med ett oändligt universum och under förutsättning av oändliga tidsrymder finns det bara en begränsad mängd kombinationer som atomerna kan rada upp sig på. Har det skett en gång så kommer det att ske igen, förr eller senare. Myyyyycket senare. Säger jag som om jag faktiskt skulle begripa det här.

Förresten, när jag föreställer mig att “jag” kunde tänkas dyka upp igen någon gång i en obestämbar framtid så avser jag inte det jag som är jag nu. Bara någonting som blir till ett “jag”, någonting som uppnår en tillräckligt stor grad av medvetenhet för att uppfatta sig själv som en klart avgränsad varelse med egen existens. Utan någon koppling till den här kroppen och det här medvetandet som skriver det här inlägget. Svårt att förklara. Jag vet inte ens om jag förstår det själv.

Någon menar säkert nu att det inte är någon poäng med att fundera på de här sakerna. Tids nog får vi veta. Eller, om jag har rätt, då får vi inte veta. Då kommer galaxerna bara att fortsätta rotera och kollidera, solarna kommer att fortsätta födas och dö i våldsamma supernovaexplosioner i den uråldriga kosmiska dansen, och jag kommer att veta lika litet om allt detta som under årmiljarderna innan jag ploppade in i existensen.

Därför, så resonerar jag, gäller det att fundera medan man har chansen. Det är en trevlig omväxling, även om det är lite skrämmande då och då.